Utan bokcirkeln hade jag inte läst den här boken, det är jag säker på, och det är ju bland annat det som är så roligt. (Vi har träff ikväll, därav inlägget.) Jag tror inte att jag blivit intresserad av en författare som först och främst gjort sig ett namn som poet, eftersom jag inte läser poesi. Alltså ... jag läser ju allt. Men jag väljer inte att plocka upp en poesibok bara sådär, för jag har svårt att ta till mig lyrik. Kanske för att jag läser för fort, så jag missar mycket. Jag har mycket lättare att ta till mig enstaka, kortare dikter som får möjlighet att "drabba" mig. Till exempel har jag uppskattat Szymborska väldigt mycket - fast, återigen, jag söker inte upp henne. Poängen är lite också att jag därmed har svårt att avgöra vad som är bra och dåligt, om det inte är rätt uppenbart. Detta gäller speciellt med modernare, obunden lyrik.
Och med det har vi kommit in på ett problem för mig med romanen - den innehåller väldigt mycket poesi. Laura är snart 40 år, barnskötare, och bor med sin far i barndomshemmet i Skövde. Hon har övertalats att börja på en skrivkurs, och börjar skriva ner sina korta dikter i anteckningsboken. Det blir alltså väldigt mycket dikter. En ny pojke börjar på förskolan, och Laura och hans mor, Sharzad, blir vänner och sedan älskande. Passionen är något nytt för Laura, och hon både omfamnar och värjer sig mot den, men slutligen underkastar hon sig totalt. Vad Sharzad känner vet vi mindre om. Laura exotiserar (är det ett ord?) henne, gör henne till sitt Höga Visan-objekt. Laura själv erkänner detta, men det känns inte riktigt som om det blir något av det - jag får inte relationen riktigt klar för mig. Enligt vad jag läste på nätet förklarar Lauras poesi förhållandets och Lauras utveckling, och framförallt det åtta sidor långa brev i diktform hon skriver till Sharzad när denna är på besök i Iran. Lilla jag förstår inte det där. Den enda gången jag begrep att Falkenland nog är en stor poet är när skrivarkursen avkräver Laura en haiku, och den är riktigt bra. Jag har alltid avskytt det där med att tvingas skriva haikudikter i skolan och så, och trott att det är för att formatet inte passar vårt språk utan är så specifikt japanskt (något Laura också säger). Men romanens var ju faktiskt inte dum alls! Det var en glimt av förståelse jag behövde, men den räckte inte.
Jag ser verkligen fram emot de andras åsikter ikväll, för det här var inte min grej. Utan cirkeln hade jag nog bara konstaterat det och lagt boken ifrån mig och aldrig funderat mer på den. Jag upplever inte att jag får något grepp om personerna, jag bryr mig inte. Laura framstår som tjatig där hon går och rackar ner på sig själv och dyrkar Sharzad. Jag saknade en förtätning, en spänning, fördjupning - finns den där förstår jag den inte. Hm. En del åsikter på nätet går ut på vad fantastiskt det är med en Falkenland-roman i nutid, men jag tror att man redan måste ha läst hennes tidigare romaner för att se den röda tråden där. Jag ska kanske prova med Trasdockan någon gång. Det lär ju inte ta mycket tid i anspråk i alla fall.
No comments:
Post a Comment