Saturday, July 21, 2007

MIsslyckad promenad men ändå inte

I torsdags tog jag en spontan långpromenad med Minimus i bärsjalen. Vi knallade iväg till Tant Grön, som enligt hemsidan skulle ha öppet, men inte hade det. Så jag hittade lite böcker istället i Hågasalens second-handhyllor... En Michael Crichton, en Laurie King, en Fay Kellerman och en Woody Allen till maken (som har En Fas).

Så dessa ska jag läsa nu när vi reser bort (till Båstad en vecka). Har redan börjat läsa om Grave Talent. Är nöjd (men hade varit nöjdare om jag kunnat köpa mina Green & Black's chokladkakor). Desutom har maken tydligen förhandsbeställt Harry Potter. Inte illa. Man måste ju...

Thursday, July 12, 2007

Tuesday, July 10, 2007

Intervju med Stieg Larsson

Satt och läste på stieglarsson.se och ser i en intervju med honom själv att han gillar speciellt Sara Paretsky och Val McDermid (varpå mannen stiger i min aktning något otroligt) samt Elizabeth George och Minette Walters (och så sjönk vi igen). :P

Det är synd att han är död. :(

NU har jag läst Stieg Larssons två första

(Varning, länken går till otroligt jobbig Flash-sida. Människor som tror att Flash-intron är coola borde dömas till straffarbete i ett stenbrott.)

Jag kan inte skylla på makens långsamma läsning alls. Han läste ut dem och tjatade sedan på mig att jag skulle sätta igång, för han ville diskutera vissa grejer med mig. Men jag droooog på det - det är faktiskt svårt att läsa med ett spädbarn. Eller rättare sagt: jag blir så uppslukad av böcker att jag blir irriterad när den lille söte pojken som just fått en tand ligger och gnisslar mot mig och vill ha uppmärksamhet, och det är det inte värt. *skäms grundligt*

Löste det genom att läsa nattetid.

Män som hatar kvinnor
Mikael Blomkvist jobbar på, är delägare i och ansvarig utgivare för en uppkäftig tidsskrift som specialiserar sig på granskande journalistik. I sin iver att sätta dit en industrigangster har han åkt på en blåsning och nu blivit dömd för förtal. Eftersom han ändå behöver en time-out tar han ett uppdrag från en av Sveriges gammaldags industrimagnater, Henrik Vanger. Han ska skriva en bok om familjens historia, och samtidigt luska reda på vad som hände med Vangers brors sondotter, som spårlöst försvann på 60-talet. Under arbetet stöter Blomkvist på Lisbeth Salander, en 26-åring med ett våldsamt förflutet och en sociopatisk inställning till omvärlden, men med grymma hackerskillz, OMG. Tillsammans luskar de reda på sanningen, som är blodig och dyster, men har aspekter som kan hjälpa Blomkvist rädda sin tidning.

Bra saker med boken: helt okej deckare/thriller. Väl ihopsnickrad story, inga iögonenfallande lösa trådar eller deus ex machina-grepp (nåja, skulle väl vara hur de blir av med skurken då - och å andra sidan är jag rätt usel på att upptäcka sånt för jag läser för snabbt). Kort och gott - inte usel. Inte heller dålig. Skulle nog ge den en stark trea på en skala 1-5.

Mindre bra/dåligt: Larsson hade tydligen ingen tilltro till att man kan förstå relationer genom dialogen mellan parterna i den, utan förklarar allt för oss genom inre monologer. Vilket är trist, helt enkelt.

Han är för förtjust i de fria bisexuella no strings-förhållanden han fantiserat ihop. I don't care, Larsson. Du kan skriva att de har förhållandet, du måste inte gotta dig i det. Jag är inte så pryd - men du har precis bevisat att du egentligen är det. (OT: svårt att välja tempus när mannen är död. Som författare lever han ju, på sätt och vis. Hav överseende.)

Produkt-jävla-placering. På en erbarmlig nivå rent litterärt. T.ex.:
[..]de hade kommit överens om att ge dottern en iPod, en mp3-spelare inte nämnvärt större än en tändsticksask men som kunde rymma hela Pernillas skivsamling. Vilken var ganska omfattande.
Ursäkta? Vad sysslade redaktören med? - för detta är bara ett exempel av många. Jag och min man har skrattat gott åt det här. Riktigt uselt.

Vissa lite larviga faktafel, eller vad man ska kalla det. T.e.x refereras till flickans försvinnande som ett "låsta rummet-mysterium", varpå det kontras med "det är ingen roman av Dorothy Sayers". Nu är ju inte hon den som är mest känd för sådana mysterier, utan det är John Dickson Carr, och om man inte vet det så ligger det väl närmare till hands att dra till med Agatha Christie. Känns onaturligt och konstlat.

Och superirriterande när folk ska tituleras helt plötsligt, i 2000-talets Sverige. Som jag skrivit förr - en av mina favoritsaker med deckare är att de anses som litterära bagateller, men kan ge läsaren ögonblicksbilder av tiden då de skrevs. Läser folk den här om femtio år kan de förledas tro att det var normalt att kalla unga kvinnor fröken. *suck*

Kort sagt så stannar boken vid en deckare, men når aldrig den litterära kvalitet som gör en deckare klassisk.


Flickan som lekte med elden
Tidskriften Millennium har ett nytt scoop på gång, ett temanummer om trafficking. Många män med inflytande kommer att namnges och avslöjas som utnyttjare av flickor och kvinnor. Men paret som står bakom all research mördas, och på vapnet finns Lisbeth Salanders fingeravtryck. Blomkvist är en av de mycket få som inte tror att hon är skyldig, utan börjar misstänka att svaret finns i Lisbeths förflutna.

Bra saker: Mycket tajtare som roman betraktat. Riktigt spännande, och Larsson lyckas få till en trovärdig historia trots spionanknytning.

Dåliga saker: En hel del av problemen från ovan finns kvar. I mängd. Och PAOLO ROBERTO? Som gör korstecken framför sin Madonnabild? :S

Kan tillägga att min man störde sig på beskrivningen av hackers och vad de gör, men jag köpte det, eftersom jag är mer okunnig än han.

Jag kommer helt klart att läsa trean, Luftslottet som sprängdes, men jag kan inte sälla mig helt okritiskt till Larssons hyllningskör. Böckerna är helt klart mer samhällsdebatt och -kritik än minnesvärd litteratur.