Gerd Brantenberg: Egalias döttrar

Vi bestämde i bokcirkeln att vi behövde något lite lättare och roligare efter den senaste tidens dysterheter, så från den lista vi hade valde vi Egalias döttrar. En feministisk klassiker som jag vagt kom ihåg namnet på, men inte mer. Jag hade aldrig kommit på att välja den själv, kredd till bokcirkeln alltså, och tack. Det här är en av de mest tänkvärda böckerna jag läst på länge.


Brantenberg har helt enkelt spegelvänt vårt (eller snarare hennes, 1977 publicerades boken i Norge) samhälle och skapat ett nästan helt likadant, men där kvinnorna är det styrande könet och männen det täcka. Huvudpersonen är Petronius, en ung man från en välbärgad familj. Hans mor är direktör, fadern givetvis hemmaman. Petronius plågas av pubertetens krav – han måste börja bära penishållare, pehå och ta bort brösthåren, han funderar över om någon kvinna någonsin vill ge faderskapsbeskydd åt en lång och smal man som han själv, hans syster retar honom för allt detta och hans mor avfärdar som löjeväckande hans idéer om att bli sjökvinna. Tack och lov att han åtminstone har en ovanligt liten penis, det är snyggt. Under bokens gång börjar Petronius och några andra män mer och mer fundera över dessa regler och krav som kvinskligheten ställer på män. Bara för att det är män som avlar barn ska de väl inte vara begränsade på livets alla områden?

Jag började läsa boken och tyckte nog att ja, det var ju skojigt, men nog är det lite överdrivet? Sedan mot slutet så börjar Petronius skriva en bok där han spegelvänder sitt samhälle, d.v.s. det blir vårt samhälle, och då slår det mig att nej, det är inte speciellt överdrivet, bara lite daterat. Sätter man kvinnorna i underläge begriper jag genast och kan läsa det som en skildring av kvinnorörelsen på 60- och 70-talet. Det är intressant hur jag då för mig själv börjar försvara mina rakade ben och min behå, när jag nyss himlade på ögonen åt brösthårsborttagande och pehåar med turkos tyll.

Det är inte på något vis stor litteratur, men det är en bra satir. För mig var spegelvändheten lite distraherande ibland, eftersom jag började leta efter motsvarigheten ”i verkligheten”. Till exempel den så kallade svenbalen, en sorts debutantbal. De unga gossarna visar upp sig i sina vackraste kläder, de unga (eller lite äldre) kvinnorna står och tittar, väljer och förkastar. Så långt är jag nog med, men det finns svenrum på den här svenbalen, som öppet diskuteras och vars syfte tycks vara att unga män ska föras dit för att bli av med oskulden. Menar hon att det också har en motsvarighet i vår värld? Eller hade, snarare? Även barnafödsel, som i landet Egalia är en religiös ceremoni som sker i offentlighet. Är detta också avsett att vara en ren spegling av vår världs gudstjänster? Så det blir en sorts blandning av satir och fantasy, eftersom författaren bemödat sig om att skapa en egen kultur för denna spegelvända värld, något man kan tycka går utöver spegelvändningen alltså. Jag har funderat en del över vad som är syftet med att bokens detta kvinnosamhälle, trots sitt förtryck av männen, inte har miljöproblem - med kvinnorna som härskare är miljöproblemen lösta. På slutet säger Petronius mor att vad skulle det bli för samhälle om män härskade, som inte har samma samhörighet med jorden i och med att de inte föder barn. De skulle bara förstöra allt. Jag får ett lite motstridigt budskap av biologism och anti-biologism här.

På bokcirkeln diskuterade vi också att alla bokens kvinnor är ”onda”, alla män våp och offer. Det blir lite onyanserat och platt. Det paradoxala med ett ojämställt samhälle är tycker jag att alla ju blir offer. Ingen blir fri att göra fria val, utan på ett eller annat vis måste alla rätta in sig i ledet. Å andra sidan är det ju en väldigt tillspetsad satir, utan utrymme för långa personteckningar. Jag tycker det är synd att man riskerar att uppfatta att författaren säger att en homosexuell livsstil blir närmast ett politiskt beslut, eller frigörelsebeslut. Troligen är det inte meningen, utan speglar helt enkelt en erfarenhet av att ha levt i dåliga heteroförhållanden tidigare för att slutligen hitta hem till riktig kärlek och sexuell lust. Jag får definitivt intrycket att mycket av handlingen är självupplevd eller upplevd av personer som står författaren nära: den avfärdande modern som trycker ned sin begåvade make, gruppvåldtäkten i skogen, den politiskt engagerade (marxistiske?) flickvännen som uppmuntrar mansrörelsen tills den inte längre behöver henne – då blir hon svartsjuk och slår tillbaka. Så det kanske inte är så konstigt att alla kvinnor är onda ändå, om det är författarens erfarenheter. Poängen är nog mycket att delge dessa erfarenheter

En klart läsvärd bok, rekommenderas till alla. Dock tyckte jag inte att den var vrida-sig-av-skratt-rolig, vilket många gör har jag förstått. Den är för allvarsam för det i temat.