Monday, October 15, 2007

Påven Johanna av Donna Woolfolk Cross

Denna fick jag via ett bokbyte via ett forum. Såna är roliga, man vet aldrig vad man får! Jag hade nog svårast med det jag skulle skicka, hon ville inte ha deckare eller feelgood - och feelgood har jag ju inte mycket, men deckare var ju precis vad jag tänkt avbörda mig... Lyckades hitta en roman av Maeve Binchy istället. Tror jag det var. Hoppas hon blev nöjd till slut!

Påven Johanna är en sådan bok som jag gärna läst på högstadiet kanske och slukat varje ord av. Och trott på - för inte vill väl en författare ljuga SÅ mycket? Även nu tänkte jag att det ju kunde vara en intressant historia att läsa, även om det inte är Stor Litteratur. Lite spännande sådär. Tyvärr blev jag rätt besviken. Möjligen ligger en del av problemet i översättningen, men boken är tråkigt skriven, karaktärerna är platta och ensidiga, handlingen alldeles för oproblematiserad.

För den som inte vet det är romanen baserad på den seglivade myten om den kvinnliga påven Johanna, som lär ha levt på 800-talet och dött när hon mitt i Rom födde ett dödfött barn. Hon finns visserligen inte i några officiella påvelängder, men kyrkan lär ha rensat bort henne. Woolfolk Cross utgår från dessa knapphändiga omdiskuterade fakta och bygger en historia om en mycket intelligent flicka som låtsas vara man för att få studera i fred, och utan att vara karriärlysten hamnar på kristenhetens tron. Det hade kunnat bli en spännande berättelse om en spännande epok i historien, just efter romarrikets fall när laglöshet och osäkerhet rådde, men tyvärr klarar inte Woolfolk Cross detta. Hon vill så gärna skapa en hjälte av Johanna, och det gör henne ointressant. Hon är för perfekt. Hon är intelligent, fördomsfri, snabbtänkt, godhjärtad, helt utan laster. Blä. Och den man Johanna blir kär i är likadan. Va? Därmed gör hon också misstaget att göra alla onda kristna, utan att riktigt få med att de goda är kristna också - de är i första hand goda, och deras religion är helt apropå, medan de onda är onda just på grund av sin religion. Visst är det så ibland, men inte med alla. Hade hon förmått att göra karaktärerna mer mångbottnade hade boken kunnat blir mycket roligare. T.o.m. Jean M Auels rätt platta stenåldersmänniskor (som trots allt alltid har en speciell plats i mitt hjärta, och inte på grund av sexscenerna) har mer djp.

Kort sagt ingen höjdare, men visst går den att läsa. Skumläsa, i mitt fall.

6 comments:

Elisabeth said...

Hm. Vet inte ens om jag tyckte den gick att läsa. ;-)
Men håller med dig om din analys!

Amiechan said...

Tja, själv kom jag inte längre än något kapitel innan jag "glömde bort" att läsa vidare...

Sofia said...

Och jag som tyckte att Påven Johanna var hur bra som helst! Tänk så olika man kan tycka... Jag var fast redan i första kapitlet.

bani said...

Det är ju bra att inte alla tycker lika! :)

ina said...

Jag tyckte att boken var jättebra i vissa stunder, medans ibland var den väldigt seg och svår att komma in i handlingen. Men ändå bra =)

tilda said...

visst va den kanske lite seg ibland och svår att förstå men trots det tyckte ja boken va supercharmig :)