Den här boken är 382 sidor lång, och det dröjer till sidan 170 någonting innan den börjar bli intressant. Intressant, märk väl - inte spännande eller så, bara intressant. Lite så att man höjer ett ögonbryn. Hm, säger man, det var lite kul. Där tänkte han till den gode Björn. Inte så nytt kanske, men lite kul var det allt. Men vet ni vad? Det räcker inte på långa vägar. För jag har läst vidare till sidan 284 och herregud vad det ögonblicket dog fort. På omslagets insida haglar det dock superlativer - okej, medges att de gäller den tidigare romanen, Filologens dröm, men man får ju vissa förväntningar i alla fall, och dessa infrias ICKE. Varför finns det sådana mängder skribenter i Sverige som skriver så vansinnigt tråkig och styltad dialog? var en av de första tankarna som slog mig när jag började läsa den här boken. Och så kom jag att tänka på ett återkommande samtalsämne jag har med min man, som just har haft en liten fas där han tittat en del på danska kriminalserier; även om storyn i serien är rätt blaha och deras överdrivna användning av teknik löjeväckande (Örnen, tack och hej) så funkar det mesta rätt bra på danska. Det låter trovärdigt bara de inte tar in några utlänningar de ska försöka vara pk med på det där taffliga medelklasssättet som vita misslyckas med så bra - de grötar på och svär och låter naturligt danska liksom. Nu KAN vi iofs inte danska. Det kanske låter otroligt onaturligt för danskar. Men för en svensk låter det fint, till skillnad från alla svenska kriminalserier där dialogen verkar skriven av någon som klippt sönder ett antal ark med femtiotalsdeckare och sedan lagt pussel med orden, och lagt in några moderna svordomar också. Va faaaaan till exempel får man säga nu, det fick man inte säga förr i tiden så tryckeriet hörde. I alla fall. Denna bok har uselt tråkig dialog, där alla karaktärer har precis samma röst och är precis lika oengagerande. Texten däremellan är inte så mycket bättre om jag ska vara ärlig, men det är möjligt att det är färgat av att den i stora delar är inre monolog vilket blir precis samma visa. Jag blir så förbannad. Varför trycka skiten? Det är ju TRÅKIGT. Dessutom har jag för länge sedan gissat mig till mördaren, något jag är ruskigt dålig på (och jag har läst de sista sidorna så jag vet att jag har rätt). Ha, jag har precis googlat och hittat SvD-recensionen som säger att det är en spirituell deckarpastisch. Får jag be herr Lönnroth att slå upp spirituell i ordboken för det finns inget spirituellt med detta. Och DN tyckte den hade en "lycksalig lätthet som gör den till genuint kul läsning". Jag tror jag får ett mindre anfall här. Varför är recensenterna så välvilligt inställda? Den här boken har samma lätthet som ett par gummistövlar efter en promenad över en nyplöjd åker efter ett regnoväder. Och den metaforen var så krystad att den skulle passa in där förresten (i boken alltså).
Nu känner jag att jag måste lugna mig lite. Problemet är att det inte är ett dugg smart och sprituellt att skriva en bok i en för en själv främmande genre, som krim eller science fiction eller fantasy eller vad du nu vill, om du inte är ett skvatt intresserad av att respektera det hantverket och snickra ihop en bra historia, där dina intellektuella (eller, snark, pseudointellektuella) tankar och funderingar kan fungera som något som gör historien bättre, djupare, kvickare. Till en riktig roman. Som t.ex. Fröken Smillas känsla för snö nu när jag tänker efter. Och hej Danmark får vi väl lov att säga igen. Om du bara vill skriva ett manifest tycker jag att du ska göra det. Eller en insändare i Metro för all del. De tar in det mesta. Om boken ska vara läsvärd och inte aptråkig så måste ju ändå grundhistorien få ett grepp om läsaren tycker jag. Har jag fel?
Nä, det här orkar jag inte läsa ut. Urk. Och jag är ändå rätt tolerant mot dåliga böcker va. Det är nog de pretentiösa jag har svåra problem med.
No comments:
Post a Comment