Janet Evanovich

Found Plum Lucky at the library, it's the one about the leprechaun. One of the supernatural ones, with Diesel. Ok. And I forgot I'd read Plum Spooky so got that too, and read it for lack of anything else to do while lounging next to the playground.

Sue Grafton: V is for Vengeance

This is the one I forgot about the other week! And this is really the one that sort of re-awakened my fondness for characters I thought I'd stopped loving. I liked Kinsey in this one. I was also sort of amused by how made-for-80s-tv the main story was - the gangster-gone-good who falls in love with the mother of a young man his henchmen killed a few years ago. With the descriptions of clothes and all you could almost picture the screenshots. Nuff said.

Stephen Fry: The Liar

What is the point of this book I asked myself after reading a quarter of it, and considered not bothering with the rest. But I kept going, largely because I was in bed sick Wednesday (food poisoning probably, woe me) and ended up reluctantly reading the whole thing. But what was the point remains the focal question. He's put in a caveat on the first empty leaf thingie before the actual book (I forget the word for those empty pages): "Nothing here is true" it says or something to that effect. Having read the second part of his autobiography though I can see that the book echoes his life, so it's sort of true. But of course the book is called The Liar, and in his autobiography he writes how he's been afraid all his life of being discovered to be a fraud and trickster so ... I dunno. It doesn't grab me. The bits that are supposed to be more sincere are not. In a way, perhaps, it perfectly illustrates what Fry tries to say in his autobiography - that he isn't really terribly intelligent, he just has a good memory and is sort of a wit. Being able to see that automatically makes you of more than average intelligence of course. Ta-daa.

On the whole though? Dull. I just didn't enjoy it. Fittingly, it felt insincere and fake. But what's the point of that.

Majgull Axelsson: Moderspassion

Kort inlägg följer: det här var bokcirkelns senaste. Sist jag läste Majgull Axelsson måste varit i högstadiet eller gymnasiet möjligen, och det var nog Rosario är död. Jag minns det som en av de hemskaste böckerna jag läst, och det var nästan första gången det gick upp för mig att det fanns vuxna människor som gjorde barn så illa.

För mig är hon en barn- och ungdomsförfattare alltså (eftersom jag läste boken när jag var ungdom - dålig logik, men sån är jag) - så jag var alltså, i enlighet med Poängen med Bokcirkel, fullt beredd att omvärdera detta. Inledde med avsikten att låna boken på biblioteket, men den är konstant utlånad, så jag skulle köpa den online, men jag glömde, så med typ tre dagar på mig köpte jag den på Akademibokhandeln (som jag normalt inte vill handla i längre - vi saknar alla RIKTIGA LundeQ) för åttifem spänn - hutlöst. Men nåväl. Jag hann! Tur man har semester.

Boken är skriven huvudsakligen från Minnas synvinkel. Minna är ensamstående och föräldralös med en dotter i gymnasieåldern, och man förstår ganska raskt att något hänt denna dotter. Romanen äger rum, med vissa återblickar, under stormen år 2000 som översvämmade Arvika, och en skara människor samlas på Minnas vägkrog den natten och bevittnar den olycka som kommer att avslöja lögnen hon burit för sig själv under det senaste året. Minnas synvinkel är dock som sagt inte den enda, utan varje kapitel byter berättare. Det är ju helt okej. Ett problem är dock att det inte alltid känns så självklart vilka som fått vara berättare. Varför den men inte den. Varför inte dottern? Varför inte läkaren som utnyttjar dottern? Osv. Det finns fler aber, men det mynnar ut i en känsla av att boken blivit klar för snabbt, och inte bearbetats klart. Låt den ligga i byrålådan i fem år till, och ta fram den och skriv lite mer. Utveckla, jobba om. Det kunde blivit så. himla. bra. Nu är det okej. Bitvis väldigt gripande, men mer för att det ÄR det när det handlar om att barn dör än för att BOKEN blivit så fantastisk.

Nåväl, kul att läsa men inte riktigt värd 85 kr helt enkelt. Men jag är nöjd med läsandet.

Catchupcatchup

Janet Evanovich: Twelve Sharp
Refound my love for this series a little.

Lindsey Davis: Alexandria
Ditto. I liked how the big war in the great library is between weeders and non-weeders.

There was a third, but I can't find my note of this at the moment ... I had to return them all to the library you see.

Ray Bradbury is dead.

His books meant a great deal to me when I was a teenager. I've re-read them sporadically, but only blogged the once. Neil Gaiman has something nice up on his blog though, worth looking at.