Alex Schulman: Skynda att älska

Vår nästa bokcirkelbok, detta. Det var kul, för jag hade aldrig någonsin kommit på att läsa den själv. Jag var dock lite tveksam till att läsa en potentiellt mycket sorglig bok, för jag hade då, vid senaste mötet, läst så många dystopier att jag var alldeles utgråten. Det visade sig dock att det var jättesvårt att lägga vantarna på den på biblioteket, och när jag fick tag på den i veckan så hade den känslan gått över och det kändes helt okej att läsa en kärleksförklaring till en död pappa. Och positivt överraskad blev jag också.


Kanske lite fånigt att säga att jag blir överraskad, när jag minns att alla kritiker var positiva. Mitt intryck av Alex Schulman är dock så splittrat att jag förväntade mig det värsta. En lite ytlig bok, som tassade i känslorna bara. Eller lite av en gråtmild historia. Det är det inte. Schulman berättar om hur han några år efter faderns död börjar våga ta fram minnena, börjar våga bryta ihop. Tillsammans med en terapeut funderar han på hur det påverkat honom att ha haft en far som var gammal redan när han var barn - hur det påverkar att barn att redan från början veta att pappa är skör och måste skyddas. Han beskriver och minns de speciella stunder bara han delade med sin far, faderns uppfinningsrikedom och kärlek till sina barn, hans anekdoter, hans dödsskräck. Men också hans raserianfall och oberäknelighet. Det är väldigt rörande och en fin skildring av en lite udda familj. Ibland också, naturligtvis, väldigt rolig.

Vissa brister har den. När jag läste Amos Oz och David Eggers självbiografier tätt inpå varandra (titta i länklistan, jag orkar inte länka just nu) så försökte jag sätta fingret på varför jag föredrog Eggers, och skrev något om att skillnaden i att våga vara riktigt utlämnande. Eggers döljer inget för oss - åtminstone tror vi det. Möjligt förstås att mycket fiktion döljer sig i det påstått öppna. Oz däremot skrev inte allt om sin familj till exempel, för det märktes att han ville skydda vissa i den. På något vis hämmar den här distansen förståelsen. Eller är det jag som är oresonlig, som vill ha terapisessioner i skrift? Det totalt privata? Alla inre känslor och analyser upp på ett bord bara, så jag får grotta i dem? Jag tror inte det, jag tror mer att det handlar om att om man säger att man vill skriva en bok som handlar om något personligt och privat, ett trauma, sina känslor - då får man inte fega ur och backa från att exponera sig. Man måste våga skrika riktigt. I alla fall, så upplever jag en viss distans i Skynda att älska. Varför är brodern Niklas med så lite till exempel? Det är knappt att han nämns. Calle däremot är med, det är tydligt att han och Alex står varandra nära. Men är Niclas utanför? Eller bad han bara att slippa vara med? Eftersom skillnaden är så tydlig hade jag uppskattat en ärlig förklaring. Jag är också lite störd på att Schulman tassar runt det stora traumat (förutom döden i sig då), nämligen den gången så faderns våldsamma vrede drabbade honom själv. Vi får veta det, vad som hände, och att Schulman ljuger för sin terapeut om det. Kanske är det för jobbigt att gräva djupare i. Kanske är det bara en lättnad och en plåga att ha det sagt - men jag känner att den här historien hade kunnat ge så mycket mer, varit en djupare bok på många sätt. Med mer funderingar på varför fadern var som han var, hur barnen mådde, hur modern mådde.

Visst är den bra, faktiskt. Men lite fadd. Fadd just därför att den är så pass bra och välskriven.

Kom på vad jag ville säga igår på bussen i morse, så jag tar en mikropaus på jobbet och kompletterar:

Det känns om att Schulman är förbannad på sin far. Han är fruktansvärt arg på att Allan Schulman skaffade barn när han var gammal och visste att han inte skulle få se sina barn som vuxna. Han är arg för att fadern aldrig kommer att träffa hans, Alex, barn, för att de aldrig kommer att träffa sin farfar och höra hans anekdoter, hans dialekt, få bastukunskapen direkt från källan. Förbannad på faderns humör, på misshandeln som de aldrig pratade om. Förbannad för att han var tvungen att ta hand om sin far, när han fortfarande var barn, arg på en massa saker - men han konfronterar det inte tillräckligt väl i den här boken. Och allt det här trots att han älskar sin far, saknar honom oerhört, minns fantastiska stunder med honom, kan se hur han har tagit efter vanor och manér som fadern hade. Det är ju precis det som är det komplicerade med sorg - man älskar och är arg samtidigt. Man hulkar och svär. Jag skulle velat se en tydligare linje i boken. Vad är syftet med den? För nu känns det inte som om det inte finns ett syfte, vilket är en typ av bok, utan mer som om Schulman inte riktigt fick grepp om syftet för sig själv eller vågade ta i det. Hm. Det ska bli spännande att höra vad de andra tycker.