Åsa Linderborg: Mig äger ingen

Efter denna bruntonade valutgång passar det ju utmärkt att skriva om en arbetarroman, även om det främst är ett porträtt av en älskad och saknad far. Åsa Linderborgs hjärta klappar dock envist och stolt på vänster sida i hennes bröst, och hennes engagemang för arbetarrörelsen lyser igenom denna kärleksförklaring till pappan.



Jag och Åsa Linderborg har inte så fasligt mycket gemensamt, även om vi är av ungefär samma generation. Ändå blir jag ofantligt berörd av hennes bok, berörd på det sätt man normalt bara blir när man kan identifiera sig med något. Vi har väl det gemensamt att våra familjer var dysfunktionella, men där jag upplever övergivenhet och ilska över detta, känner Linderborg kärlek och förståelse. Och det tycker jag är så starkt, och så talande. Det är underbart att Linderborg kan känna så. När hon är liten lämnar mamman familjen för en annan man, och lämnar Åsa hos pappan – enligt vad hon förklarar senare är det för att hon ser hur ledsen han blir, och vill ge honom det finaste hon har. Åsas pappa kan inte hålla i pengar, han köper italienska skinnsandaler till henne istället för gummistövlar. Hon får godis varje dag och enahanda mat. De tvättar inte, de har inga lakan. Hon badar inte, om hon inte går till släktingar. Släktingarna – en lite tillknäppt oreflekterande svensk arbetarfamilj på pappas sida, och en vilt debatterande och politiskt engagerad ryskättad familj på mammas sida – stöttar upp där pappa kommer till korta. Men kärlek i övermått finns det. Ändå glider de ifrån varandra när Åsa upplever att alkoholen blir för viktig för fadern, och när hennes akademiska karriär tar fart och bygger en liten mur av intellektuell oförståelse mellan dem. Och det är helt underbart att läsa hur hon ogenerat och obittert kan ta åt sig ansvar för denna fjärming också, och inte skyller på hans tillkortakommanden. Hon förstår honom, hur hans upplevelse av sig själv som arbetare per definition gör att han är ett offer, hur han vill vara stark, handlingskraftig och radikal, men inte törs stå ut och bryta konvenanserna. Hur jantelagen regerade på Metallverken.

Det är även en kärleksförklaring till arbetarrörelsen, även om hon skickligt balanserar det hela så att den delen inte tar överhanden, utan mer finns där som en oundviklig och nödvändig bakgrund. Till arbetarna som jobbade sönder sina kroppar för att tjäna pengar åt andra, till solidariteten, till de ideologier som, de facto, byggt upp det samhälle vi har idag, som ville och försökte skapa en ny sorts värld. Jag är inte vänster så det stör direkt, men ändå frustrerar det mig när andra ideologier vill lägga beslag på vänsterns/socialdemokratins begrepp och klasskamp.

Väldigt läsvärd. Rekommenderas starkt.