Meet Minimus, our latest family member. Here he is, chilling on his eldest sister's lap, 3 days old.
If I ever say anything like "well, giving birth isn't that hard really", which I was wont to do after last time (ten years ago), feel free to kick me hard. I was in SUCH pain people, because things moved too swiftly for pain relief to be much good at all. Also, Minimus decided that 4,5 kg was a good birth weight - I beg to differ, young man. My vagina doesn't appreciate being stretched beyond the 4 kg mark. Your sisters were much kinder to me.
Although I suppose I should be grateful that the process took about 3 hours in total. Never again, I say.
4 comments:
Wow, gratulerer! En nydelig gutt, så mye hår! Håper dere begge to får en fin og rolig tid framover!:-)
Hoppas jag med... bara han släppt taget om mitt bröst så...! ;)
Dag 1 ville jag glömma att det fanns förlossningar, rös om jag såg en förlossningspall i korridoren och tyckte fruktansvärt synd om kvinnorna som låg och födde i rummen intill. Dag 2 började jag tänka hur himla bra jag var som klarat det "minst roliga jag gjort i hela mitt liv" och redan dag 3 eller så kunde jag tom skratta åt tanken på mina kaskadkräknikngar :-)
Håller med om att en "allmän flamsblogg" vore att föredra ibland. Trist att alltid hålla sig till temat.
Vad söt herrn är förresten :-)
Tyst nu Frida, här glöms ingenting. Utom AD-droppar.
Post a Comment