Faktum är att en av döttrarna haft författaren som lärare de senaste tre åren (hon tog studenten i år, hipp hipp och allt det där, och om detta var en normal blogg hade jag skrivit något smart om det då). Hon säger att han var väldigt bra, så det är ju kul. ("Har du haft den här Anders Björkelid som lärare förresten?" "Men mamma! Ja, i TRE ÅR. Jag har pratat jättemycket om honom! Varför lyssnar du inte?")
Boken är sådär, den är inte dålig men jag är inte helt såld. Jag ska läsa nästa så får jag se om det tar sig. Problemet är att det inte känns som om så mycket händer, fast huvudpersonernas liv vänds på ända när deras mystiska far dör och de attackeras av professionella strypare och monsterhundar och tvingas fly ut i vinternatten. Jag tror problemet är att allt är så mystiskt och de inte får svar på några frågor, vilket gör att berättelsen stampar. Först på slutet får de veta allt, men då är det fortsättning följer. Det blir lite lajvmanus över det hela, roligare att spela än att läsa kanske?
Uppdatering 2014-06-27: Nu har jag läst de följande två, Eldbärare och Förbundsbryterskan. Rättare sagt, jag har skummat dem, speciellt den senare. Och nu är jag inte snäll längre. Det är i stort sett omöjligt att få flyt i läsningen. Efter en tag upptäckte jag att jag läser den med rösten från killen som leder
Barda på SVT i huvudet - något som är en bekräftelse på att boken känns som en lajvmanual.
För så här går det, hela böckerna igenom: Någonting händer, dvs författaren lägger upp en scen som ska föra handlingen vidare - folk som träffas, dialoger, ev slagsmål - och därefter pratar huvudpersonerna Sunia och Wolf om vad som precis hänt, antingen med varandra eller i en inre monolog. Eller både ock. Det är precis som ett Barda-avsnitt! Och enormt tråkigt.
Språket är genomgående stackatoartat och upphugget, vilket gör läsningen monoton, och eftersom handlingen tydligen inte kan föras framåt utan att man pratar om den är det väldigt mycket dialog, något som också bidrar till en hackig läsupplevelse. Jag klarar inte av att läsa böcker där ingen mening tillåts vara längre än tio ord, jag minns att samma stilistiska grepp drev mig till vansinne
den enda gången jag läste Ken Bruen. Det ska väl vara sparsmakat antar jag? Spända meningar = automatiskt spännande text? (Fast nej.)
Redigeringen är slarvig; kursiv stil används för att markera t.ex. en drömsekvens, men ibland kursiveras även det normala skeendet när korrekturläsningen inte fungerat. Och rent generellt hade hälften varit nog, böckerna hade mått bra av en riktigt sträng redaktör. Jag lämnas också med ett intryck av ett torftigt och enahanda språk, vilket jag misstänker kan vara orättvist för när jag söker på nätet ser jag att många uppskattar böckerna just för språkets skull. Själv hakar jag upp mig på att huvudpersonerna hela tiden
utbrister och
ropar. Nej, detta är ingen författare som målar bilder med sitt språk som Selma Lagerlöf, eller till och med Astrid Lindgren (som i ärlighetens namn kan vara mer än lovligt tjatig ibland) gör. I princip hela Förbundsbryterskan utspelar sig i underjorden, hos vittror och annat knytt, med referenser till sagor och de regler som finns i sagor, det är blod och mörker och det BORDE vara bra, men det är sååå trååååkigt.
Kommer INTE att läsa den sista. Däremot barnböckerna var skojiga! De lånade jag och högläser för sjuåringen, så de är helt ok.
