Daniel Åberg: Dannyboy och kärleken

Den andra bokcirkelboken! Det är träff ikväll, så hög tid att blogga om den. För övrigt har jag läsförbud tills jag bloggat klart det som ligger och släpar. Numera finns det en Allers i väskan, för korsorden. Och en hög böcker hemma som väntar.

Det är inte ofta jag tar mig för att läsa ny (nåja, relativt ny. 2006 eller nåt, det är väl ganska färskt?) roman av en ung svensk författare, så det var roligt det här. Dessutom har romanen Uppsalaanknytning, och som bonus även Sandvikenanknytning, vilket är skoj om man har lite känningar i de trakterna. Vilket jag har, men mest min man. Som dock inte verkade fatta det roliga när jag bad honom läsa Sandvikenbitarna? Märkligt.

Huvudpersonen är kanske ett alter ego till Daniel Åberg, som själv är uppvuxen i Sandviken och har pluggat i Uppsala. Vi får inte veta hans namn, men senare i boken ett smek-/öknamn sedan gymnasietiden. Boken inleds med att han, i full frackmundering, springer genom Uppsala och hoppar på Stockholmståget utan vare sig pengar eller biljett. Väl i Stockholms tunnelbana stoppar han en tjej från att kasta sig framför tåget, och när de stulit Alexander Bards plånbok har de flera tusenlappar att lägga på en natts festande. Nutiden varvas med återblickar från hans studentliv i Uppsala (mestadels). På det här viset cirklar de runt varandras ursprungsproblem (varför flykten? varför självmordsförsöket?) och kommer slutligen till en insikt om att det inte går att fly.

Trots att jag hade rätt roligt när jag läste den känns det inte helt klockrent detta. I början fick jag definitivt lite "kartvarningskänsla" och upplevde att Åberg specificerade alldeles för mycket var någonstans i Uppsala vi befann oss - något jag avskyr - men den känslan avtog, så jag är inte helt säker på om jag bara inbillade mig. I slutändan vet jag helt enkelt inte om jag blev så intresserad. Det var kul, men inte så engagerande egentligen. Vad vill han? Hm, ska bli intressant att höra vad de andra tycker.