Jag minns inte vem det var som tyckte att jag borde läsa Stieg Trenter ... Eller borde och borde, jag tror vi pratade om deckare och Stieg Trenter nämndes som en klassiker… ja det kanske var att jag borde läsa honom då, eftersom han är en sådan klassiker. Så nu senast på det lokala biblioteket (förresten: ett bibliotek, men en bibbla. Eller hur?) plockade jag åt mig en som såg hyfsat gammal ut (enligt principen att de äldsta böckerna i en serie är de mest läsvärda), och som enligt kritikercitaten på omslaget var "det bästa han skrivit".
Nja.
Den här Trenterdeckaren är lite atypisk har jag förstått i det att det inte är hans hjälte Harry Friberg som är huvudperson, utan någon ung dambekant till den store mannen vid namn Eva nånting. Mattsson? Får väl hämta boken strax och kolla. Hon åker ut till en väninnas sommarställe för att hålla henne sällskap. Väninnan är gift med en mycket rik och svartsjuk man, en man som snart hittas död på en holme i närheten. Alla tycks ha alibin. Harry Friberg är som sagt mestadels frånvarande i boken, men närvarande i anden. Han kommunicerar med polisen (som har en sådan hög aktning för honom att det blir konstigt) och Eva via brev och telefon, och dyker upp på slutet för att röka cigarr tror jag det är och avslöja hela brottet.
Den har ett märkligt språk, som pendlar mellan slang - gammalmodig sådan - och ett ganska formellt språk. I synnerhet i dialogerna märks det, eftersom titulerandet lever och frodas. Samtidigt som han skriver dej och mej och som sagt lite slanguttryck som jag inte minns på rak arm nu, så frågas alltså om inte "Agda vill ha en smörgås" och dylikt. Så på sätt och vis illustrerar den väl väl en brytningstid i svensk kultur.Alla knaprar förresten tabletter hela tiden, vilket också är väldigt tidstypiskt. Leve de moderna lugnande medlen! Det är nästan så att jag undrar om författaren sponsrats av läkemedelsföretag ... Dialogerna kan för övrigt vara kvicka, vilket är skojigt. Trenter har lagt ner mycket möda på att beskriva naturen och miljön i den skärgård där boken utspelar sig. Det lär ju vara hans signum, fantastiska Stockholmsskildringar - här blir det naturskildringar då. Och jo, jag gillar ju sådant, det är ju det som är det roligaste med gamla deckare, att de ger en sådan god bild av ett svunnet samhälle, lite i förbigående sådär. Men men men… som ni märker är jag inte begeistrad. Den där Harry Friberg upplevs som en deus ex machina mer än något annat, och mordet sen! Suck. Ja ja, jag ska väl inte avslöja hur mördaren betedde sig med kroppen för att få den dit han ville, men jag tycker det är högst osannolikt att det inte skulle vara alldeles för lätt att avslöja.
Äsch, lite tråkigt mest. Jag blev inte så förtjust som jag hade hoppats. Jag kanske läser fler Trenters, men inte blir det för intrigernas skulle misstänker jag.
No comments:
Post a Comment