Vi jobbar på va?
Den här har jag länge velat läsa (eller nåja, länge och länge, DN-artikeln som tipsade mig trycktes någon gång i somras tror jag). Vår hjälte Chen Cao är en poet som blivit polis eftersom det är det jobb han blivit tilldelad. Dock är han inte direkt någon idealist eller drömmare, utan kan vara nog så pragmatisk. Boken inleds med ett kvinnolik som flyter upp i en flod. Det visar sig att den döda är en nationell mönsterarbetare - en sådan som paraderas politiskt som ett föredöme för landet. Hennes mord verkar först vara ett fullständigt mysterium. Hon verkar inte ha haft något privatliv att skapa fiender i, men Chen Cao och hans assistent Yu börjar snart hitta hemligheter. Och fallet är verkligen politiskt känsligt.
Boken är inte tillnärmelsevis så bra som jag hade hoppats efter alla lovord. Den är tungrodd och styltig (och jag tror inte att översättaren ska bära hela hundhuvudet för det, för jag har fått nöjet att läsa "the advance uncorrected proofs" av en av författarens romaner på originalspråk, och mannen är en stilistiskt sett en smärre katastrof). Själva deckarhistorien kommer i skymundan för miljöskildringen, som i och för sig är väldigt intressant. Det är ju inte ofta man får tillfälle att dyka in i den kinesiska vardagen i populärlitteraturen.
Framför allt blir man oerhört hungrig. Oerhört. Jag är så fruktansvärt sugen på god kinamat nu så det är inte sant. Folk bara äter. Åh vad gott det verkar (utom kattköttet då). Tydligen är maten bland det Xiaolong saknar mest från hemlandet, och det märks. Vad ska jag göra? Får kanske åka till Stockholm och äta på Hos (Ho's? En anglicism?) som Frida rekommenderar. Måste bara bli rik först. Så jag känner att jag kan unna mig.
No comments:
Post a Comment